Lingua saami de Kemi

Na Galipedia, a Wikipedia en galego.
Saltar ata a navegación Saltar á procura
Lingua saami de Kemi
Falado en: Finlandia
Rexións: Laponia
Total de falantes: Extinta (c. 1900)
Familia: Linguas urálicas
 Linguas saamis
  Linguas saamis orientais
   Lingua saami de Kemi
Códigos de lingua
ISO 639-1: --
ISO 639-2: sjk
ISO 639-3: sjk

A lingua saami de Kemi é unha lingua saami extinta que se falaba na zona máis meridional da rexión finesa de Laponia, arredor da zona de Kuusamo. Pola riqueza de variantes locais, tiña identidade propia como lingua saami de seu, pero tamén formaba un contiuum lingüístico entre o saami de Inari e o saami de Skolt. Algúns grupos Kemi falaban dun xeito máis semellante aos Inari e outros aos Skolt, dependendo da proximidade xeográfica.

Historia[editar | editar a fonte]

Desapareceu arredor do 1900 e consérvanse poucos escritos de saami de Kemi. O libro de Johannes Schefferus titulado Lapponia (1673) contén dous poemas joik de Olaus Sirma, pertencente ao pobo Kemi. Os poemas son "Guldnasas" e "Moarsi favrrot". En 1829, o sacerdote finés Jacob Fellman escribiu un pequeno vocabulario logo de visitar as vilas de Salla (Kuolajärvi até 1936) e Sompio (Sodankylä na actualidade).[1]

Traducións conservadas[editar | editar a fonte]

Noso Pai[editar | editar a fonte]

Äätj miin, ki lak täivest.
Paisse läos tu nammat.
Alda pootos tu väldegodde.
Läos tu taattot nou täivest, ku ädnamest.
Adde miji täb päiv miin juokpäiv laip.
Ja adde miji miin suddoit addagas, nou ku miieg addep miin velvolidäme.
Ja ale sääte miin kjäusaussi.
Mutto tjouta miin pahast.
Tälle tu li väldegodde, vuöjme ja kudne ijankaikisest.
Amen.

Poemas[editar | editar a fonte]

Este é o primeiro poema de Sirma, titulado "Guldnasas". Trátase dunha historia de amor que Sirma cantaba para facer que o seu reno fose máis axiña:

Saami de Kemi Sueco[2] Galego
Kulnasatz, niråsam, ängås

Joå oudas Jordee skådhe
nurta wåta wålgesz skådhe.
Abeide kockit laidiede,
Faurågåidhe sadiede.

Ällå momiaiat kuckan, kaigawarre,
patså buårest källueiaure tuun,
Mådhe påti millasan,
kaiga wånaide waiedin.

Ågå niråma buårebåst,
nute åtzån sargabåst.
Taide sun monia lij aigåmasz
sarågåin uålgatamasz

josz iuå sarga åinasim
kiurasam katzesim.
Kulnasasz, nirasam,
kätze, åinakåsz tun su salm.

Kulnasatj, min lilla vaja!

Det är tid för oss att fara,
ge oss av åt nordanskogen,
skynda över stora myrar,
färdas till de fagras hem.

Håll mig ej länge, Kajgavare,
far nu väl, du Kälvejaure!
Mycket rinner mig i hågen,
när jag far på Kajgas vik.

Ränn nu raskare, min vaja,
så att vi dess förr må hinna
fram till den som Sarak sände,
ödet ämnade åt mig.

Ack, att snart jag såge henne,
finge titta på min älskling!
Kulnasatj, min lilla vaja,
ser du hennes ögon nu?

Kulnasatj, o meu xatiño!

É hora para nós de viaxar,
marchar cara o bosque do norte,
bulir polas grandes turbeiras,
viaxar á casa do admirábel.

Non me deteñas moito, Kajgavare,
adeus, Kälvejaure!
moitos pensamentos están na miña mente,
cando vou pola baía de Kaiga.

Bule xa, meu xatiño,
para chegarmos antes de tempo
o que Sarak enviou,
o destino previsto para min.

Vaites, que cedo a vin,
deixa que te mire meu amor!
Kulnasatj, o meu xatiño,
ves agora os seus ollos?

Tradución ao sueco por Björn Collinder.

Este é o segundo poema de Sirma "Moarsi favrrot"; que cantaba cando estaba lonxe do seu amor e admirar así a súa beleza.

Saami de Kemi Sueco[2] Galego
Pastos päivä Kiufwrasist Jawra Orre Jaura,

Jos koasa kirrakeid korngadzim
Ja tiedadzim man oinämam Jaufre Orre Jawre
Man tangasz lomest lie Sun lie,
Kaika taidä mooraid dzim Soopadzim,
Mack taben sadde sist uddasist.
Ja poaka taidä ousid dzim karsadzin,
Mack qwodde roannaid poorid ronaidh.

Kulckedh palvaid tim Suuttetim,
Mack kulcki woasta Jaufrä Orre Jaufrä.
Jos mun tåckå dzim kirdadzim Såäst worodze Såäst.
Ä muste lä Såä dziodgä Såä,
maina tåckå kirdadzim.

Äkä lä Julgä Songiaga Julgä, äkä lä Siebza
fauron Siebza, Maan koima lusad
dzim norbadzim.
Kalle Ju läck kucka madzie wordamadzie
Morredabboid dadd päiwidad, linnasabboid
dadd Salmidadd, liegäsabboid waimodadd.
Jus kuckas Sick patäridzick,
Tanngtied sarga dzim iusadzim.
Mi os matta lädä Sabbo karrassabbo
Ku lij paddä, ia salwam Route salwam,
Käck dziabräi siste karrasistä.
Ja käsä mijna täm Oiwitäm, punie poaka
tämä Jurdäkitämä. Parne miela
Piägga miela, Noara Jorda kockes Jorda.
Jos taidä poakaid läm kuldäläm,
Luidäm radda wära radda.
Oucta lie miela oudas waldäman,
Nute tiedam pooreponne oudastan man kauneman.

Må solen lysa varmt på Ekorrvattnet!

Ifall jag stege överst upp i granen
och visste att jag såge Ekorrvattnet,
där hon dväljs i ljungen,
skulle jag fälla alla dessa träden
som här ha vuxit upp på sista tiden;
jag skulle skräda alla dessa grenar,
som bära vacker grönska.

Jag lät mig drivas av de lätta molnen,
som färdades på väg mot Ekorrvattnet.
Jag flöge gärna dit med kråkans vingar,
men jag har inte ens fått knipans vingar
att flyga med dit bort;

ej heller gåsens vingar eller fötter
att ta mig fram till dig.
Visst har du väntat, dina bästa dagar,
med dina milda ögon, med ditt varma hjärta

Ifall så vore, att du flydde fjärran,
skulle jag ändå hinna fatt dig snart.

Vad finns det som kan vara hårdare
än band av senor eller kedjor
som strama hårt, som fjättra huvudet,
förvrida tankarna.

Gossens sinne är vindens sinne,
den unges tankar äro långa tankar.
Ifall jag lyssnar på dem alla,
då slår jag in på orätt väg.
Jag måste välja mig en enda håg
att jag må hitta vägen.

Que o sol brille morno na Auga do Esquío Vermello!

Se subo pola escada até a copa dun abeto
e sabendo que estabamos a buscar a Auga do Esquío Vermello,
onde ela vive no breixo,
talaría todas esas árbores
xa que agromaron hai pouco;
esnaquizaría todas esas pólas,
que teñen un fermoso verdor.

Déixome levar polas nubes claras,
que viaxaron polo camiño da Auga do Esquío Vermello.
Eu felizmente voo aí con ás de corvo,
pero nin sequera teño ás de parrulo
para voar até alí;

non teño nin ás nin pés de ganso
para facer o meu camiño cara ti.
Abofé, agardaches nos teus mellores días,
cos teus ollos xentís, co teu corazón quente.

De marchares lonxe,
Aínda así reuniríame contigo axiña.

Que pode ser máis duro
que as tiras de tendóns ou as cadeas
tan duramente apretadas, que anoadas na testa,
deturpan os pensamentos.

O senso do rapaz é o senso do vento,
os pensamentos dos mozos son grandes pensamentos.
Se os escoito todos,
entón volverei ao camiño equivocado.
Teño que escoller un só pensamento
que me leve a atopar o camiño.

Tradución ao sueco de Björn Collinder[2]

Notas[editar | editar a fonte]

  1. Äima, F, Itkonen, T.I. 1918: Jacob Fellmanin muistiinpanot Sompion ja Kuolajärven lapin murteista. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Aikakauskirja 30 p. 1-91.
  2. 2,0 2,1 2,2 Björn Collinder: "Lapparna"; Stockholm; 1953